Jag satt och pratade med en kompis som berättade om en kille som för några månader sedan blev pappa och livet lekte i den perfekta idyllen av en familj.
Nu har detta par separerat och av någon underlig anledning som ingen förstår så får denna pappa inte träffa sitt barn. Nu vet jag att det inte finns några grunder än ilska i detta och barnet används som ett ”slagträ” mot pappan.
Detta innebär ju en fruktansvärd förtvivlan för honom, vilket jag naturligtvis kan förstå.
Det jag INTE förstår är, att man är två föräldrar. Båda föräldrarna älskar sitt barn, precis lika mycket och att den ena föräldern använder barnet som vapen mot den andre är helt obegripligt. Ofta ( som jag har hört runt mig) är det just MAMMOR som gör så här och papporna kämpar ihjäl sig för att få träffa den de älskar mest i hela världen.
Om man älskar sitt barn så måste man väl ändå någonstans förstå att man gör barnet rätt illa om denne ej får träffa sin andre förälder??
Barnet har väl rätt till BÅDA föräldrarna.
Nu syftar jag på där det INTE finns drogproblem, misshandel eller alkoholproblem etc.
Jag menar helt vanliga förhållanden där kanske pappan lämnar mamman för att inte vilja fortsätta relationen. Eller man separerar i vänskap och pappan träffar en annan och Mamman blir rabiat. ( Förmodligen på grund av att hon är rädd för att det ska komma en ”ny” mamma).
Visst kan man bli ledsen, känna sig ratad och bli förkrossad. Men att använda barnen som slagträ?? Why?
Att man inte kan skilja på föräldraskapet kontra relationen och se till BARNETS bästa är för mig O B E G R I P L I G T!
För mig ( och det bär är min högst personliga åsikt och det är ju min blogg där jag får spåna hur jag vill..) ) så måste man det!!! Det spelar ingen roll vad man tycker om den andre föräldern. Hur jävla arg man må vara så MÅSTE man ”skydda” barnet från det. Jag är lyckligt lottad då min sons far råkat bli en av mina bästa vänner och vi aldrig någonsin har grälat kring honom.
Klart vi också kan diskutera, men gör vi det så är det ALDRIG i sonens vetskap och vilka vänner som helst kan tjafsa och det är väl högst naturligt att vi som föräldrar även gör det.
Självklart behöver väl inte relationen med den andre föräldern vara vänskaplig på det sätt att man fikar varje dag och har trevligt ihop. Men den KAN vara proffsig – för barnet. Man KAN gå på skolavslutning, skolteater, dansuppvisning, what so ever där båda två ska kunna vara- samtidig.
Man kan ha ETT barnkalas och EN jul. ( men som sagt.. det här är vad JAG tycker)
Jag väntar ett barn nu .. Visst .. jag kanske inte har så höga tankar om pappan- ledsamt nog.
Men samtidigt är det något jag aldrig kommer dela med mig till henne ( ja.. di säger di är en hon) . Det är MINA tankar och varför i herrrans namn ska jag ge dessa tankar till henne. Hon kommer sakna honom i alla fall. ( Han har valt att inte ha någon kontakt på grund av olika anledningar som jag inte vill gå in på) Det som gör mig oerhört arg, är att denna man tror att det är JAG som blir straffad i detta , då det egentligen inte är någon annan än barnet som kommer undra varför han inte varit närvarande.
Ingen annan. Jag överlever alltid! No problem! Bryr inte mig nämnvärt. Men för hennes skull…
Ytterligare igen, vill jag gärna påtala att det här är vad JAG tycker och det är verkligen något jag STÅR för. Och kommer ALLTID att göra.
Bless the children!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar