Elin biter på naglarna
Hon sitter i mitt knä
Vi tittar på Tv
Jag säger " Bit inte på naglarna gumman"
och tar bort hennes hand från hennes mun.

PANG Morsan fick en rak höger- mitt i nyllet.
Hon fortsätter bita och tittar samtidigt bestämt på mig.

.......

Ingen kärlek alls...

I dag köpte jag en fralla med ost på en liten liten butik. Varje gång ångrar jag mig för jag blir så himla irriterad att den är så jäkla äcklig och sorglig.
Först brödet.. lite halvtråkigt bröd som då delas på mitten sen en klick smör på och det är ju inte så att de har BRETT UT SMÖRET över frallan utan lagt dit en klick bara för att det ska vara smör på. Sen är det inte smör på BÅDA SIDOR av frallan. En svettig ostbit har lagts på och för att piffa till(?)har det även pulats in ett mycket lesset salladsblad.
Och det där tråkiga pröjsar jag 22 kr för.
Likt förbannat köper jag den där lessna frallan i bland ,som misshandlats till en lessen smörgås i nått tråkigt kök där man absolut inte på något sätt tillfört liiiite kärlek.
Det är nästan jag blir ledsen själv när jag ser den.
Ingen kärlek alls.

Ännu ett reflekterande lyxproblem
Trevlig torsdag.
I morgon är det fest.
:-)

Eric går in och duschar. Efterråt tar det en fasligt lång tid att komma ut.
Jag går och frågar " vad gööööör du??"
" Sitter på TOA!!" svarar han bestämd

Men det var ju inte det. Utan han har klistrat blött toapapper på hela ansiktet och kom ut så HÄR! :-))

Slår dövörat till.. hör inte..

Varje dag hör jag den. den liksom kallar på mig och ropar mitt namn och ber mig komma tillbaka - igen.
Varje dag slår jag dövörat till , går fort förbi för att den inte ska få mig göra något jag senare kommer att få ångra.
Varje dag när jag går förbi den sitter djävulen på axeln och fräääser och änglen på andra gör allt i hennes makt för att jag inte ska lockas in..
Jag hör den ropa " Mian. kööööp mig!! Du kommer ha sååå kuuuul med mig i din hand! Tänk alla fantastiska appar som du kan ladda ner.. kooom titta på mig en gång till"
Jag svär tillbaka med argumenten " NEJ: DU ÄR FÖR DYR!! DU ÄR EN ONÖDIG LEKSAK!! JAG BEHÖVER INTE DIG I MITT LIV. JAG HAR EN TELEFON OCH EN LAPTOP!!
Djävulen fräser " köööööp.. kööööp...köööööp"
Ängeln viskar " gå nu förbi , du behöver ingen iphone. Tänk nu på vilken ondöig konstnad det där blir"
Men djvulen har nästlas sig in då kollegor på jobbet sitter och fipplar med sina iphones.. Självklart har djävulen sett till det. Så jag ska lockas mer.

Jag räknar och kollar. Söker nackdelar och fördelar och finner BARA fördelar med att köpa en iphone. Bara. Mailar min bror för lite stöd i ärendet för jag inte kan besluta mig och han svarar " äh, ta min nya Nokia E66, Jag använder den inte. Du kan surfa och greja med den också"
Blev naturligtvis JÄTTEGLAD över det. På riktigt. Jag har ingen digitalkamera längre och heller ingen Ipod! Jag har ju haft Ipone köpet som ett argumet för att jag ändå måste köpa mig en digitalkamera för att kunna fota livet mer och en ny Ipod då jag har musik i öronen jämt.
Jaha.. ja.. då fick jag en ny mobil där så arrgumentet med att jag inte har köpt mig själv en ny mobil på 5 år räckte inte heller.

Vad är nu problemet??
Om jag nu vill ha den!
Okej. den kostar 299 kr i månaden och fri surf. Men kostar då utöver detta att ringa och messa. Men jag har fri surf. och det är det jag är ute efter.
Men . Köper jag den så kommer jag tycka det är så jävla kul så jag kommer börja ringa och messa och ladda ner betalappar och sen sitter jag där med en räkning jag svär över.
jag har nämligen fått som sport i mitt lilla hushåll att dra ner på alla kostnader så mycket jag kan. Jag vill ha ett vettigt sparande till mig själv och icke att förglömma till mina barn.

Jag kommer förmodligen tröttna på telefonen då det säker kommer nått nytt, ännu bättre och jag får då gå och svära över att jag är låst i 24 månader.

Men jag klurar. Varje varje dag. och varje dag så ropar den på mig..

" kom och kööööp mig. Ditt liv blir sååå mycket roligare med en iphone!!"

Lyxproblem. Ja. Så är det. Ett riktigt lyxproblem. Men bättre det än något annat jävla problem man grubblar över.

Puss!

2 olika världar..

Vi gick 9 år i skolan i hop. Vi fann varandra igen på facebook.

Hon bor i NewYork! Hon är strålande vacker och mycket framgångsrik.
Hon har ett så kallat showroom som hon öppnade för 5 sedan där hon representerar designers som hon gillar,Hennes företag sköter försäljning och PR för detta.
Tidigare har hon designat själv men slutat med det.
Jag har sett bilder från hennes firma på FB.
När hon beskrivit mitt liv för mig så tänker jag bara " sex and the city , sex and the city". Jag föreställer mig henne i vackra och coola design kläder och skor springandes på väg till en brunch med väninnorna. Hon är viktig, duktig, smart, och som jag sa, framgångsrik. Och rik? Hon lever i den värld , som jag ser på film..
Jag skrev till henne här om dagen att jag kunde avundas hennes liv. Att faktiskt vara så in i nordens duktig och tagit sig till stora Landet och faktiskt lyckas. ( varför har ingen lokal tiding uppmärksammat henne??)

Jag bor i Gävle , jag shoppar på MQ om jag vill lyxa. Jag slänger ofta i mig lunchen på 5 minuter för att sen dricka en kopp maskinkaffe och gå och jobba igen. Jag springer med mina ecco stövlar till bussen för att hämta elin på dagis. Jag lagar korv och macaroner så alla får äta inom rimlig tid, jag badar och nattar. Plockar och gör ordning för nästkommande dag. Och sätter mig ner. Och blir bombat trött.

Det är inte det att jag är sämre. Eller hon är bättre.
Eller att jag är bättre. ja ni vet hur jag menar.
Men jag kan avundas. Jag kan avundas det lyxlir liv som jag målar framför mig .. ( haha.. du får rätta mig!). Är dock övertygad ( eller hur?) att livet är stressigt på samma sätt för henne fast på ett helt annat plan.

Hon grubblar idag över att skaffa/ önska barn med dess för och nackdelar.
Jag försöker peppa henne på fördelarna och sen är det ju inget man kan skaffa. Man får önska. Att be blessed med ett barn ( eller två) är gåvan själv.

Men efter en helg som denna som bestått av tiltar med sonen och en förkyld och kinkig elin.. ja då drömmer jag mig bort och önskar jag gick på NewYorks gator med shopping påsen i handen. ( men bara för en stund. För inget får mig - SÅ KLART att byta bort ngt av det jag har). Men drömma FÅR man.

Kan det vara så att vi drömer om varandras liv emellan åt?
Nu vet jag att du har börjat läsa min blogg och använder den som kvällslektyr.

Mycket nöje och kram till dig Sus!

:-)

GE TILLBAKA MITT KEX!!!

Jag läste någonstans att lilla stora 1- åringen som njuter av livet och som är lilla duktig och glad gärna bjuder på en kaka om det kan finnas i närheten. Den delas liksom ut, men att man inte på några som helst villkor ÄTA UPP HELA KAKAN om man får en utan ta en liten bit bara och sen tacka så mycket .. ( eller låtsas smaka).

I dag kommer elin med en liiiiten kexbit till mig och liksom pular in den i min mun medans hon själv säger " ACK ACK" ( = tack tack)..
Jag tuggar i mig den (HELA) och tänker inte en sekund på vad jag tidigare har läst. Och tackar .. " MMM.. va gooott , tack"
Ungen bryter i hop. Fullkomligen. kör in sin lilla hand i min mun och ska HA TILLBAKA DET JAG STAL!!! HIT MERE BARA!!!
Tårarna sprutar av ilska och förskräckelse .. Jag går och hämtar ett nytt litet kex och låtsas att hon får tillbaka den lilla bit jag åt upp och skulle liksom se om det gick att lura henne.
LURA?? jomen tjena..
Hon tar den lilla kexbiten och kastar i väg den medans hon liksom ska UPP i mitt knä och in i munnen och hela gråtet och kroppspråket skriker till mig " GE TILL BAKA KEXBITEN!!"


ja se 1 åringar. I bland är det nog klokt att lyssna och ta in från de som har koll. Anna Wahlgren var den som tipsat om att INTE äta upp det som bjuds..
och hon fick rätt- igen. Kanske därför jag beundrar henne mer och mer.

Ja , hur gör man?

I går stängde vi av dator och teve här hemma.

Ingen Tv och Ingen dator på hela kvällen. Det gjorde både mig och Eric gott. Tror jag i alla fall.
Jag såg det mer som ett expriment. För det är ju så att Tvn står ju på här hemma hela kvällarna vare sig någon kollar eller inte. Laptopen är ofta i mitt knä, eller på vardagsrummet. Msn är alltid på och jag är ofta på facebook eller sitter och läser nått eller liknande.
Man blir förslappad. Tiden framför en dator , när man fastnat i ngt, går fort och vipps är det liksom dags att byta filten i soffan mot täcket i sängen och laptopen byts mot ngt annat att läsa. Om jag nu inte surfar in på detta facebook lite snabbt innan jag slocknar...

Ja ni hör ju..
Har i bland så mycket att pula med hemma. Har liksom projekt jag skulle vilja komma igång med som aldrig blir av och jag undrar varför? Ja,, vaaarför..

Nåväl, igår så stängde vi av allt. Eric blev rastlös direkt. Gick om kring som en yr höna och undrade vad vi skulle göra. Jag sa att jag gör mitt och du ditt en stund så fikar vi lite sen.
Han ville fika på en gång. Jag svor lite tyst över att jag valt denna kväll att stänga av allt på för jag hade velat se när Sverige vann mot Holland i fotboll. Nu vann inte sverige och det var nog bara bra för jag hade nog lagt mig med en lättare förgiftning av adrenalin i sådana fall, om jag sett matchen.

Vi gör toasts, kokar te, pratar lite, spelar kort. So far so good. Riktigt mysigt.
Men sen då?? Det kan man ju inte göra hela kvällen?!?! Eric halvligger över köksbordet och säger " loooova vi aaaaaldrig mer ska ha en sån här trååååååkig kväll" ( när han förstår att det inte blir mer kortspel.
Dock börjar vi skratta båda två , det var lite härligt. För jag kände också tristessen koka inom mig. Rastlös liksom. Och allt detta bara för att teven inte står på , eller för att vi inte kan kolla facebook typ.
Bara därför sa jag att vi visst skulle göra så här mer. ( och ångrade mig i samma sekund.. )
Jag satte i alla fall in foton i fotoalbumet. Fixade lådorna med kläderna i hallen som varit som en hullerombuller byrå ett tag.
Eric suckade, suckade.. gick med sopor.. och suckade. Jag skrattade GOTT åt honom och han skrattade åt sig själv för min kloka son insåg också, eller förstod snarare, att mycket av livet är teve och dator. " Ska det vara så då?" frågade jag honom.
" men mamma.. vad ska man göööööööra då?"
" läs en bok" ( sånt sa alltid min mamma till mig när jag var liten och hade tråkigt, av nån sjuk anledning svarar jag alltid eric så när HAN har tråkigt"
" man får odla andra intressen" , svarar vuxna mamman.

Men jag förstår honom. För jag tycker det är skrämmande vad internet och TEVE tar TID från livet. Med det menar jag inte att jag inte tycker OM DET. Utan det stjäl tid.

Jag hade även tänkt att vara utan mobiltelefon i 3 dagar, stänga internet i 3 dagar och TV. Tror ni jag lyckas?? Men vore det inte trevligare att be nån komma hit och surra en kväll över en kopp te i stället för att sitta framför datorn och teven. ( teven står ju på även om det är ngn här och man halvglor på den medans man pratar).
eller börja med projektet " under-trappen-schysst-förvaringsställe-med-belysning-och allt-hittar-man-där-inne" någongång.
Jag kommer dock inte lyckas. Men jag tänkte försöka.

SEN!

Puss!

Ansikts Bok

Arrrghh. va jag kan bli arg på mig själv.
Skrev ett inlägg om facebook. Men gick på så hemskt om detta forum så jag kände mig som " arga snickarn" Arga kocken" eller nån annan arg person.
Det blev för " argt" inlägg så jag tog bort det :-/

feg. mmm.. jättefeg.

Data data data data... tv tv tv... PS 2 och Xbox,,,

10 år..
Jag och hans far var de " duktiga" föräldrarna som höll vår son borta från datorer och filmer ( filmer som man inte s k a se när man är liten) i många år.
Vi trodde , i min värld, att vi skulle kunna mota Olle i Grind med att bli så besatt av att spela och hänga framför allt som förslappar.

I dag är han 10 år, spelar de spel jag vägrat honom i alla år och i princip ser de filmer han vill se. Drömmen ett tag ( och tjatet) handlade om SAW filmerna.
Den största skit som någonsin gjorts och den som gjort dessa filmer anser jag vara totalt skadad i Hela huvudet. SAW är perverst och idiotiskt och kommer aldrig in i mitt hem och inte i hans fars. Dock har sonen ändrat sig och vill inte se den längre.
Möjligen för att morbror har berättat sin åskit om detta.

Nåväl.. idag vandras det mellan dator, tevespel och dator.. Det byts liksom plats.
I dag "lurade" jag ut han och hans kompis i frisk luften i alla fall med förevänningen att jag behövde mjölk från affären utan diskussion. Lite friskluft i alla fall. Jag möter dem i dörren när de kommer hem igen med " stick upp och kolla om kompis XX är hemma" .. "Okeeeeeeeeeej" och de drar.
Han kommer hem på mattid och kärkar och drar igen.
" Vad gör ni där då?" frågar jag när vi äter
" Leker" säger han... ( här om veckan var jag töntig som frågade om han skulle i väg och leka med en kompis och fick i nyllet att " leka"?? precis som jag l e k e r)
Och när han kommer vid 19 då dagen är kväll så berättar han om vilket otroligt häftigt data spel denna kompis hade och pratar om Zoombies och olika vapen nivåer..

Mm.. friskluft, bygga koja eller nått.
Inget sånt verkar finnas idag. Alls.
Nya tidens lekar. Data data data.

Kanske bara att acceptera, med gränser. Hur gör man?
I bland tycker jag det bara går för långt. Verkligen...
Vi har beslutat att en dag i veckan ha data, tv , dvd tyst.
Får se om vi lyckas. Gäller mamman med.
Tisdag är bestämt!

Dock- är regeln att ingen data eller teve förens läxor gjorda.
Där är jag benhård.



Hepp!

vad skrev jag i förra inlägget?? Kuttras och sjungs???

Mmm.... men idag har det inte kuttras och sjungits minsann.
I dag har lilla "kutterduva" varit " nötskrika"...
Men vilket humör denna lilla människa har!! Nått så oerhört och en envishet av sällan skådat slag.
Vi kamperar som i en uthållighetstävling i Robinsson.
3 m från varandra väntar vi båda på att "motståndaren" ska ge upp. Ingen ger sig!
Den vuxna visar sig oberörd i taktik medans den lilla kör taktiken med att skrika högst så vuxna ska ge upp... Men ingen ger sig. Vi vill båda vinna detta för vi båda vill bestämma och vinna statyetten som ger oss båda fördelar på olika sätt.

I dag , eller nu i kväll, så tog jag ifrån henne en salva med mitt vanliga " åh.. tack tack. Va Braaa du hittade den dääääär. " som jag alltid säger när hon har något jag inte tycker hon borde ha.

Lilla vännen blir tokig. Vansinnig, URFÖRBANNAD och slänger sig på golvet och gråter,skriker, tjuter över detta oerhörda "övergrepp" mamman här nu gjorde.
Jag vägar dock ge mig och hon får inte tillbaka den - så klart.

Hon kikar upp på mig mellan tårarna med blicken " hm.. undrar om hon ger mig den.. NÄHE::!! DÅ JÄKLAR SKA JAG GRÅÅÅÅTA HÄR!!" och så höll hon på .. i säkert en kvart.
I mellan andningarna ( för jag satt mig i soffan) så frågar jag henne om det inte är okej snart och hon kan komma till mig.
Nennene.. här koms det minsann INTE till den ELAKA mamman som TOG salvan från henne.
"nej men kom när du är klar då" svarar jag högt . ( inte argt alls)

Tillslut, från ingenstans, ger hon upp, Sätter sig upp på golvet och pekar ut genom fönstret och säger " PIPPI".. går till sin lilla leksakslåda och pular.
Dock med lite hulk, så klart..

Jag går fram till henne lyfter upp och säger att vi ska gå in i köket och förbereda välling nu när det arga gick över. Och jesus.. det var ju som hon kom på att hon skulle vara arg och lilla damen börjar igen DOCK hinner jag fort som attan avleda henne innan det var i full kareta igen.

Kan upplysa om att vi hade snarlik fight när hon skulle upp ur badet.
Jag drog bara ut proppen med ett " så, färdigt . "
( för annars får jag alrig upp henne. )
Jächlar. Jag låtsades dock inte om att jag ens hörde hennes ilska över detta.

En torsdag i MianLand.

Bless!
Och mbm - tack för kramen, du fann dig bra idag när jag sa jag var så sugen på nå gott och fick " här har du " och fick en kram. Hjälpte bra. ( Även fast jag hittade tårta.. )

Det kuttras och sjungs.

Lilla goding som ska ha mössan på vid middagen.
Hon är för go när hon sitter och sakta försöker pilla in den lilla gaffeln i munnen med pastan som gärna ramlar av. Tålmodigt sitter hon och finurlar tills hon tillslut upptäcker att händerna är den bästa besticksformen. Hon sitter som i sin värld när hon äter. Hon kuttrar liksom..
Vi har musik på alltid, ofta är det nått lungt som går i bakgrunden och hon sitter och gungar med och sjunger lite lågmält på sitt lilla vis.
Middagen avslutas alltid med lite yougurt som hon får göra som hon vill med.

I dag bara betraktade jag henne. Där hon satt och bara var NÖJD över livet, i sin lilla värld. Hjärtat går sönder.

Jag är så himla stolt över denna underbara flicka!

attans ..

Varje måndag och torsdag är jag som jag nämt - sjukskriven - i förebyggande syfte.
Måndagar så har jag nån form av Chi Gong i vatten och torsdgar så får jag lära mig stå och gå rätt.. och i bland får jag lägga mig på nån matta i avslappningssyfte och somnar alla gånger. Inte så jag snarkar, men jag somnar till - bränner av liksom. Nåväl
I dag var det vatten Chi Gong. Ska fungera avstressande , vilket det också gör.
Det lustiga i det hela är att jag och de andra som går på det här kommer med andan i halsen , byter om i 190 och ner i poolen. I dag så kunde jag inte låta bli att se det absurda i det. En kvinna berättar han hon var så stressad över all sjukgymnastik hon gick på så hon tänkte INTE skynda sig. " helt rätt" svarade jag, ta det cool.

Ner i poolen. Det är japansk kling klong musik i bakgrunden och här ska jag nu försöka varva ner. Ofta är detta ändå helt ljuvligt bra för mig och min själ, men idag gick det inte alls...
Anledningen var att jag totalt tappade koncentrationen på grund av ett mail jag fått innan jag åkte från jobbet. Med kommentaren "jag gillade Lillbabs svarta period mest.." ( vi pratade lite musik i nått mail här och där). Jag fick mig ett GOTT skratt på jobbet och detta kommer jag på , mitt i det där meditativa tillståndet alla står i , i poolen.
Jag kan inte för mitt liv koncentrera mig på någonting utan bara skrattar för mig själv. Ni vet.. när man MÅSTE liksom koncentrera sig!!!
Jag andas och försöker släppa kommentaren i mailet och det går bra för en stund tills jag sen upptäcker hur lusgiga människor ser ut när de står upp i vatten.
Kvinnan brevid mig såg ut som en dvärg men med 2m långa ben. Det blir väl så där när man ser från olika vinklar. När hon gjorde sina rörelser såg det så jäkla kul ut , så jag brast igen. Och fick hålla mig för skratt men bubblade över.

Kanske det var dumt? Men vadå? En känsla av utmattning, stresspåslag, ledsamhet.. men min känsla där och då var ju att få skratta. Och då tycker jag det är piiiinsamt. Varför då? Egentligen borde jag bara lagt av ett skratt där och skrattat klart! Eller hur? För det är väl hälsobringade om nått. :-))

I bland känns det som jag är med i nått komiker program på Tv 4 när jag besöker sjukgymnasterna och jag sätter liksom in dem i de programmet.
Min underbara sjukgymnast på torsdagar är ofta med i nått humorprogram när hon med mjuk och slääääpig stämma förklarar vad det är vi ska göra idag.
" I daag mariiia, ska vii lääära oss att stååå".. jesus.. klart man bryter i hop inom bords.

Men jag vill tillägga att detta jag gör tackar jag ödmjukas för att jag fått.
För det gör mig mycket mycket gott.
Även om det brister i bland.

Söndagstankar. Utvärdering av ett år..

Finurlar lite , som jag gör i bland, och bloggen är ju ett forum för mina tankar och ideer om mitt liv eller annat.
I dag finurlade jag lite över mycket "kriser " som jag gått igenom i livet men ändå rest mig upp ifrån. ( Man reser sig alltid efter en kris, även om man inte tror det)
Jag tänker inte på mina föräldrars skilsmässa eller liknande ( även om det då- var en kris det med), utan jag tänker på saker jag gått igenom i " vuxen ålder".. Det är inte många, men inte är det väl konstig att man formas över det man gått igenom om man slår i hop ?

I med och motgång har jag ju slagits med livet. Som vi alla gör. Men i detta tänker jag bara på mig och vad som format mig.
En nyfunnen vän på jobbet , som jag känner ett enorm tillit till av någon anledning sa till mig när vi satt och pratade om livet rent generellt att " men maria.. kanske den här sista smällen var rejäl för att du ändå någonstans har " lagt locket" på alla andra smällar " Hon menade så klart den livskris jag hade med Mr Holland och mitt år som föräldrarledig.
" Det kanske inte gick, var inte meningen , att du skulle stå dig stark igenom detta och att du nu fick det här, la dig på rygg och nästan gav upp , Det var kanske det som BEHÖVDES för att du någongång skulle börja lyssna på dig själv"

Hon är klok. För visst är det kanske så. Att mycket jag gått igenom .. för mycket har jag gått igenom , har jag bemött med en axelryckning. Mycket för att det är svagt att vara ledsen. Det är svagt att tycka synd om sig själv, det är svagt att gråta, be om hjälp ...

Under mina år då jag drabbats av motgång är det EN person som jag efter ca 7 samtal med bekände min " sorg" över det som drabbat mig i livet.
Han , en proffissionell person, fick mig efter tvång säga " jag är ledsen". Jag stenvägrade under säkert i 5 minuter när han bad mig säga det.
" Varför ska jag säga det?? Jag ÄR inte ledsen"
" Säg det!!" Formulera meningen, tjatade han " JAG ÄR LEDSEN"..............
Jag hann till " jag är.. " och började stortjuta..

Han var min frizoon , där jag släppte garden och la mig ner. Men aldrig utåt. Aldrig.
Jag kände inte ens efter. Utan hade en attetyd av att så här är livet. Saker händer. Ingen idé att vara ledsen.

Min senaste resa tyckte jag, för mig, var lite väl hård. Men kanske var det ett sätt för mig att kunna släppa gammalt gråll. Kanske var allt i detta år också en sorg över bortgånga föräldrar, saknade av den bästista bästisen som råkade ut för en gräslig bil olycka, kanske är det sorgen över ett misslyckat äktenskap, kanske innehöll det sorgen över hur hjärtat så många gånger brustit, kanske innehöll det..

.. allt.. jag nästan ryckt på axlarna till.. för att uttrycka mig nonchalant...
Jag sörjde aldrig mina föräldrars skilsmässa och då kan jag berätta att jag levde i idyllen i en familj med mycket kärlek. 4 syskon, djur och mamma och en pappa som a l d r i g sa ett ont ord till varandra. Klart en 10 åring, som jag var då, blev ledsen. Men jag visade det inte mycket. Jag sörjde aldrig Viktoria och hennes olycka. Jag sörjde aldrig min mamma när hon dog.. Jag grät när min far dog. Visst. För just den dagen var så hemsk.. Jag grät när jag sa hej då vid hans säng. ( som i en film. jag vet. han tröstade MIG). Jag vet jag sa att " du är ju min lejonkung.. det här går inte"..
Jag tror till och med jag skämdes för att jag hade gråtit så..

Tidigare har jag bara tillåtit mig ge en " sorg" en tid.
" Happ! Nu är jag ledsen. Det får jag vara i 1 vecka. Sen får det vara klart!"

För det är svagt att inte vara stark.


Jag lovar, jag har lärt mig läxan.
Det är jävligt starkt att vara svag!
Jag Skämms inte längre för att säga att jag haft ett rätt konstigt år med allt vad det inneburit. Jag skämms inte för att säga att jag är sjukskriven i förebyggande syfte för att få tid att "återhämta mig".
Återhämta mig från föräldrarledigheten? Ja, delivs. Men också få återhämta mig från allt som kom upp under föräldrarledigheten. Allt jag tog fram och tittade på. Eller allt som KOM fram och jag var TVUNGEN att titta på och ta i tu med.
( jag är inte färdig ännu.)

Och idag är jag alldeles snart framme. Men ser allt på ett helt annat sätt.
Ser mycket med andra ögon. Jag har skräp kvar som finns i mig. Det får vara så. För jag tänker inte rycka på axlarna åt det. Igen.

Näe, inge mer axelrycknigar, eller locket på metoder.

Jag kommer förmodligen fortsätta pessa ur mig om livet på bloggen. ;-)

Ahh.. sen vill jag ju tillägga att "Läkemamman" och hennes blogg ( som fan ska bli en bok) har någonstans gett ett perspektiv på livet.. i alla fall för mig.
Du är bäst! <3


Bara lite söndags tankar...