Jag KAN vara elak.. Jätte elak.

Jag kan vara elak.. Jätte elak.
Och jag skämmes . Men vem är det som ska skämmas här?

För 5 år sedan så separerade jag från min sons far. Detta innebar naturligtvis att vissa (få) vänner slutar höra av sig. Detta många gånger på grund av det är människor man lärt känna genom sambon så de liksom ” tillhör honom”, om ni förstår vad jag menar.
Det blir i princip helt tyst. Helt. Inte ett telefonsamtal i sikte.

Sen börjar det ringa… och jag ser att det är gemensamvän från ” då tid” vars fru som ringer.
Jag kände till numret och var tvungen att kolla upp det innan jag ville svara och ser att det är just hon. Jag blir till ett enda stort frågetecken då jag inte hört ett LJUD på 5 ÅR!!
Jag vägrar så klart svara, för jag förstår syftet med detta samtal. Det rings från detta nr varje dag minst 3 ggr om dagen. Jag stenvägrar ff.
Igår ringde det igen och jag svarade tillslut för att bli av med det där.

” Näemen Heeeeeeeeej Maria.. Hur äääääääle määää laaaaaaa, det va ju sååååå länge sän?”
” Ja, 5 år sedan närmare bestämt” svarar jag syrligt.
” Men duuu jag höööööörde du ska ha barn.. men guuuuu vaaa myyyyyysigt fö la!”

Här vet jag att detta samtal inte består av att ringa och prata om hur mysigt det är att få barn. Detta samtal handlar om att hon vill luska vad som har hänt och att jag blir själv med ett barn.
Jag är mycket kort i samtalet förklarar att jag är trött och får höra av mig en annan gång ( om fem år kanske?)
” om du behöver hjÄlp så hjälper jag till. Du och sonen kan väl komma å grilla sen i sommar så kan jag hjälpa la om du behöver barnvakt. Kan ju bli jobbigt å bli själv”

Jodu… Komma å grilla? In your dreams.

Förlåt, och förlåt till henne. Men fan va dåligt!
Även om denna männiksa ringer efter 5 år och menar all världens godhet. ( förmodligen var det ju så.. men jag är allergisk mot all nyfikenhet som jag upplever i detta. Och det är INTE SYND OM MIG!!! och JAG väljer själv vilka jag vill delge mitt privat liv för)
Så ja KAN inte ta det åt mig. Jag KAN inte ta emot det. Det är inte det att jag är förbannad eller ” bitter” för att vi inte haft kontakt. För vi umgicks inte jämt heller förr i tiden om så när på en middag ibland .. det är ju det som är så himla lustigt..
Men om man inte hört av sig , inte ens med ett litet mail ibland och HELT plötsligt så ska man vara ” en god väninna” efter FEM år. Nonono.. det där köper jag inte. Jag diggar mina vänner och skulle aldrig skriva ett ont ord. Men i detta fallet har jag lust att bara säga -

”Mind your own business –girl. “