Zooova

På måndag blir prinsessan 4 veckor. Det är 5 veckor sedan jag sov en hel natt.
Varje kväll när jag går och lägger mig ber jag en tyst bön till Kosmos om att hon ska " glömma" att hon är hungrig mitt i natten ( 2ggr). Bara EN enda natt. Allt jag vill ha.
Man går lixom i en dimma med bomull i huvudet där man måste vara fullt närvarande men jag är ändå så långt borta. Jag hänger lixom inte med, men anstränger migså in i det sista. Ibland kommer jag på mig själv när någon pratar att jag bara ser läppar som rörs men vad människan säger har jag ingen aning om.
Mitt standard uttryck till sonen är " va?"
Och han blir tooookig " Du LYSSNAR JU ALDRIG PÅ MIG!!"
Men visst vill jag lyssna, jag hör bara inte. Det susar bara. Och har man en 9 åring som älskar att prata oavbrutet ( vet inte veeem han brås på) så hör man tillslut bara ord och inget mer.

Klaga? Ja, faktiskt. Det går över? Ja, jag vet det. Men när man är mitt i kan man inte riktigt tänka så.
Jag vet att om jag skulle lägga mig på gräsmattan ute så skulle jag bränna av, även fast det regnar och är kallt.

Jag går på reserven faktiskt. Det var en kamp innan förlossningen med sömnen och nu är jag här - mitt i- bebis, amma, blöjja, rapa, trösta...

Det finns de som har det värre. Jag vet det. Prinsessan sover trots allt rätt bra på nätterna. Trots avbrotten.

Gääääässsspppp....