Efter en tid med de här lite " roddiga" skriiiiik kvällarna har jag ledsamt nog inte kunnat ägna mig till min lille son. Inte på det sättet som jag önskat. Kvällsfika i hop och surra har inte funntis över huvudtaget. Han har i princip bara fått anpassat sig till en skrikig prinsessa och faktiskt en ganska sur mamma.
Även om vi kanske hade umgåtts en hel dag då lilla fröken sovit mycket så var ändå kvällarna som vi aldrig kunde prata med varandra i princip.
Det var skitjobbigt! Ja.
Nu har kvällarna lugnat sig markant. Prinsessan somnade här om kvällen vid 21.00.
Jag tog sedan min nya ( super läckra) laptop i knät för att surfa en stund. Sonen tar min gamla laptop och sätter sig brevid.
Det går en stund. Vi pratar inte med varandra, allt är tyst och helt plötsligt säger han.
" Va skönt att vi äääääntligen kan UMGÅS Mamma"
Ja.. det är verkligen 2009 och inte 1979. Han ansåg att detta var ett sätt att umgås. Men jag sa inte så mycket. Det blev lite av en Emil i lönneberga feeling över det..
" Duuu o ja Alfred" " Du o ja Emil" som de sa till varandra när de satt och tittade ut över ängarna i småland.
Du o ja Eric......
och varsin laptop.
Blir liksom lite härligt varm när jag läser det där :-)
SvaraRadera