Mamma magneten.....

Liten prinsessa har visst tydligt och bestämt gått in någon fas där hon ... FASAR för att bli lämnad av sin mamma. Alltså, lämnad, övergiven och att mamman aldrig mer ska komma tillbaka.
Mamman går in i köket för att hämta något och liten prinsessa bryter i princip ihop eftersom hon tror jag gått och aldrig mer kommer åter. Ja, det ska visst vara den här förbannade ( ja, jag skriver förbannade) separationsfasen som de hamnar i mer eller mindre vid 8-9 månaders ålder. Hon klänger på sin mamma KONSTANT såvida inte mamman kanske mutar med en skorpa, för då kan det sittas still en stund.
Prinsessan drar mamman i jeansen och gråter för att hon vill upp och får då komma upp, men då vill hon ner, och när hon kommer ner kommer hon ju på att.." Nämen, Mamma KAN JU FÖRSVINNA, bäst jag kommer upp i hennes famn igen. Så håller vi på.
Hon kan leka en stund för sig själv, men kommer på att " nämen.. va är mamma??" och då börjar hon krypa efter mig och likson smågnyr på vägen till köket för att tycka lite extra synd om sig själv för att mamman FÖRSVANN SÅ LÅNGT BORT!!
Mamman blir galen i bland.
Om jag läser en tidning ska hon ha tidingen eller mobiltelefonen, datorn, kameran ( hon är för övrigt en riktig linslus..), äpplet osv osv.
Om jag TITTAR åt ett annat håll i bland blir hon ledsen. :-)
Jag både skrattar och gråter till detta. Det här är jobbigt för henne med. Men det ska gå över. Enligt litteraturen så har hon NU kommit på att hon är en egen individ och det är tydligen jätteläskigt.

Snacka om att vilja vara under skinnet. Men jisses vad det kan vara underbart att vara så dyrkad.
I morgon kanske det gått över. Man vet aldrig.
Annars är det bara att åka me ett tag till..