I VAB - land

Elin var ju som sagt sjuk en vecka i slutet av maj början av juni. Hon var på dagis förra veckan och i helgen fick hon en febertopp till 40 som jag inte fattade någonting av? Hostan borta, snoriga näsan borta och denna febertopp!! Hon hade feber under söndagen och igår var vi hemma för att ha den feberfria dagen innan återgång till dagis.
I morse vaknar en strålande elin med en sång om Pippi Långstrump som jag hör från hennes rum.
Hon strålar hela vägen till dagis och är glad som få när jag lämnar henne.
Mammans konstaterande på vägen till jobbet = HELT FRISK!
Kl 14 ringer de från dagis och de berättar att hon har 39.9 i feber...
Åker upp och hämtar henne och vi får läkartid. Hon har streptokocker i halsen.
Får kåvepenin.
Jag som är emot allt vad pencillin heter gav vika. Jag orkade inte stå emot att inte ge henne detta så hon får äta den här kuren nu. Det har varit för mycket med allting.
Jag vet att i och med att hon äter detta nu kan det komma åter om bara några veckor igen eftersom hennes egna kropp inte får ta dö på detta själv. Men men.. nu får det vara så här.

Värst idag var ju just denna läkarskräck hon fick när vi var på barnkliniken.
I dag fick jag hålla fast henne hårt när det togs blodprover och för att inte tala om halsprovet.
Hon skrek så hon skakade.
Min lilla gumma..
Hon strålade gott med ipren i kroppen sen hemma och la sig gott för att sova.
Vaknar med mardrömmar. Hon skriker som hon gjorde på hälsocentralen.
Jag vet efter barnklinken så hade hon mardrömmar där hon skrek " nej ne nej". säkert i två veckor efter.. Min lilla älskling.


Att vabba när barnen är små är normalt. Att de blir sjuka vet jag ju.
Men mamman Mian har andra svårigheter med detta. Bland annat att vara så jävla SJÄLV med det här. Handlar inte bara om att ha nån förbannad avlastning., Det handlar om att jag inte har en PAPPA som jag kan dela detta med. Jag vet ju hur livet med mamma pappa barn ÄR och hur man tillsammans kan kampera i sånt här. Att få prata om det med någon, att få dela detta.
Jag har mina vänner. Ja! Men att få ta en kopp te med "mannen" på kvällen för att säga " gu vilken otur hon har med allt" och sen få skaka på huvudet tillsammans.
Att inte vara SJÄLV när mardrömmar spökar och när febern rusar upp till 40.
Att inte behöva gå här och trampa runt runt i oro eller i halvångest.

Jag hatar hatar det.

Jag hatar hatar det!