Har vi säkert alla gjort på olika sätt.
Men i går kväll läste jag ett repotage om en kille som blev ensam med sin son 4 dagar efter förlossningen. Reportaget var skrivet så även jag ( som aldrig gråter.. host) fick svallande ögon av tårar. Beskrivelsen om den lycka de tu föräldrarna kände över denna fina son de längtat så efter. Hur stolta de var.
De hade badat sin lilla son, myst och nattat. Helt plötsligt får mamman en fruktansvärd huvudvärk, svammlar och faller i hop och pang- borta.
Från den ena sekunden till den andra. I familjelyckan , i glädjen, i kärleken - bara borta.
Urs , det var så hämskt att läsa. Men å andra sidan en tankeställare, i alla fall till mig , att när vi vaknar på morgonen så ska vi inte vara så förbannat självsäkra på att vi går och lägger oss på kvällen.
I ett ögonblick kan de människor vi älskar ha runt oss tacka för sig och lämna oss och aldrig mer komma åter. Vi måste vara rädda om varandra. Eller hur..
Puss och kram
Carpe Diem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar