Happ.. så var det sonens tur att bli sjuk och rejält magsjuk. Ja, det är ju inte precis som om att jag hoppar och ler här hemma. Utan snarare att jag har snart städat i hjäl mig för att sanera hemmet. Jag är gräsligt rädd för att få denna åkomma igen. Jag kan ju villigt erkänna att jag snart förbrukat en hel flaska VIM och snart desinfekterat allt jag kan komma åt.. nästa i alla fall.
Vänner faller som furor och ledsamt nog tyckte jag att My skulle fått klara sig. Hon satt hos mig när jag var dålig och som "tack" från kosmos tyckte ju jag då, att hon inte skulle behöva få detta. Nåväl, det är som det är och jag ska inte ( sa en klok) känna skuld i det.
Lilla prinsessan kvittrar som alltid och det verkar som om hon klarar sig ( peppar peppar ta i trä, tvi tvi tvi, salt över axeln.. )
Satt och tittade på rubriken jag har på den här bloggen. Vadå "ensamma".. Jag är ju inte ensam alls. Jag har ju två underbara barn, fantastiska vänner och syskon. Jag är väl för sjutton inte ensam. Ensam för att jag inte har en man?? Vem behöver en man?? Men rubriken kan ju heller inte vara " den själva mamman". För själv låter bättre en ensam. Men jag är ju inte själv heller? Ensam för att jag inte har en pappa till mina barn under samma tak? Ja, så är det, eller var det när jag skapade bloggen... Men jag ska ändra den där rubriken till " Den fantastiska mamman som inte är ensam och klarar sig jävligt bra utan en man"... ;-))
Skulle inte orka att städa efter hans magsjuka i alla fall så.
I bland måste man ge sig själv lite kredit.
Go kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar