Söndagstankar. Utvärdering av ett år..

Finurlar lite , som jag gör i bland, och bloggen är ju ett forum för mina tankar och ideer om mitt liv eller annat.
I dag finurlade jag lite över mycket "kriser " som jag gått igenom i livet men ändå rest mig upp ifrån. ( Man reser sig alltid efter en kris, även om man inte tror det)
Jag tänker inte på mina föräldrars skilsmässa eller liknande ( även om det då- var en kris det med), utan jag tänker på saker jag gått igenom i " vuxen ålder".. Det är inte många, men inte är det väl konstig att man formas över det man gått igenom om man slår i hop ?

I med och motgång har jag ju slagits med livet. Som vi alla gör. Men i detta tänker jag bara på mig och vad som format mig.
En nyfunnen vän på jobbet , som jag känner ett enorm tillit till av någon anledning sa till mig när vi satt och pratade om livet rent generellt att " men maria.. kanske den här sista smällen var rejäl för att du ändå någonstans har " lagt locket" på alla andra smällar " Hon menade så klart den livskris jag hade med Mr Holland och mitt år som föräldrarledig.
" Det kanske inte gick, var inte meningen , att du skulle stå dig stark igenom detta och att du nu fick det här, la dig på rygg och nästan gav upp , Det var kanske det som BEHÖVDES för att du någongång skulle börja lyssna på dig själv"

Hon är klok. För visst är det kanske så. Att mycket jag gått igenom .. för mycket har jag gått igenom , har jag bemött med en axelryckning. Mycket för att det är svagt att vara ledsen. Det är svagt att tycka synd om sig själv, det är svagt att gråta, be om hjälp ...

Under mina år då jag drabbats av motgång är det EN person som jag efter ca 7 samtal med bekände min " sorg" över det som drabbat mig i livet.
Han , en proffissionell person, fick mig efter tvång säga " jag är ledsen". Jag stenvägrade under säkert i 5 minuter när han bad mig säga det.
" Varför ska jag säga det?? Jag ÄR inte ledsen"
" Säg det!!" Formulera meningen, tjatade han " JAG ÄR LEDSEN"..............
Jag hann till " jag är.. " och började stortjuta..

Han var min frizoon , där jag släppte garden och la mig ner. Men aldrig utåt. Aldrig.
Jag kände inte ens efter. Utan hade en attetyd av att så här är livet. Saker händer. Ingen idé att vara ledsen.

Min senaste resa tyckte jag, för mig, var lite väl hård. Men kanske var det ett sätt för mig att kunna släppa gammalt gråll. Kanske var allt i detta år också en sorg över bortgånga föräldrar, saknade av den bästista bästisen som råkade ut för en gräslig bil olycka, kanske är det sorgen över ett misslyckat äktenskap, kanske innehöll det sorgen över hur hjärtat så många gånger brustit, kanske innehöll det..

.. allt.. jag nästan ryckt på axlarna till.. för att uttrycka mig nonchalant...
Jag sörjde aldrig mina föräldrars skilsmässa och då kan jag berätta att jag levde i idyllen i en familj med mycket kärlek. 4 syskon, djur och mamma och en pappa som a l d r i g sa ett ont ord till varandra. Klart en 10 åring, som jag var då, blev ledsen. Men jag visade det inte mycket. Jag sörjde aldrig Viktoria och hennes olycka. Jag sörjde aldrig min mamma när hon dog.. Jag grät när min far dog. Visst. För just den dagen var så hemsk.. Jag grät när jag sa hej då vid hans säng. ( som i en film. jag vet. han tröstade MIG). Jag vet jag sa att " du är ju min lejonkung.. det här går inte"..
Jag tror till och med jag skämdes för att jag hade gråtit så..

Tidigare har jag bara tillåtit mig ge en " sorg" en tid.
" Happ! Nu är jag ledsen. Det får jag vara i 1 vecka. Sen får det vara klart!"

För det är svagt att inte vara stark.


Jag lovar, jag har lärt mig läxan.
Det är jävligt starkt att vara svag!
Jag Skämms inte längre för att säga att jag haft ett rätt konstigt år med allt vad det inneburit. Jag skämms inte för att säga att jag är sjukskriven i förebyggande syfte för att få tid att "återhämta mig".
Återhämta mig från föräldrarledigheten? Ja, delivs. Men också få återhämta mig från allt som kom upp under föräldrarledigheten. Allt jag tog fram och tittade på. Eller allt som KOM fram och jag var TVUNGEN att titta på och ta i tu med.
( jag är inte färdig ännu.)

Och idag är jag alldeles snart framme. Men ser allt på ett helt annat sätt.
Ser mycket med andra ögon. Jag har skräp kvar som finns i mig. Det får vara så. För jag tänker inte rycka på axlarna åt det. Igen.

Näe, inge mer axelrycknigar, eller locket på metoder.

Jag kommer förmodligen fortsätta pessa ur mig om livet på bloggen. ;-)

Ahh.. sen vill jag ju tillägga att "Läkemamman" och hennes blogg ( som fan ska bli en bok) har någonstans gett ett perspektiv på livet.. i alla fall för mig.
Du är bäst! <3


Bara lite söndags tankar...