Louise..

heter min mamma. Louise,Jag tycker det är ett vackert namn.
Eller eftersom hon inte lever längre ska man skriva " hette". Min mamma hette Louise?
Nä, hon heter ju Louise fortfarande även fast hon inte finns hos mig längre.
Jag saknar henne i bland. Det är 10 år sedan hon orättvist inte fick fortsätta livet. Jag tänker på hennes liv ofta och det hon gjorde för oss barn.
Min mamma var jävligt snäll, varm , kärleksfull, en vän i med och motgång, en MAMMA liksom.
Tänk att jag snart är 40 och som sagt saknar jag henne i bland så det gör ont.
Jag saknar hennes röst i telefonen. Jag saknar att få RINGA henne och bara fråga något. Jag saknar att bara dricka kaffe med henne.
När det har gått 10 år, får man inte eller ska man inte sakna mer då? Ska man liksom lagt allt bakom sig och gått vidare. Jo, i mångt och mycket kanske för visst släpper saknaden och längtan efter en tid. Men sen får jag liksom HUGG av att bara vilja ringa.
Jag vill RINGA henne och berätta vad Elin gjorde idag när vi åt. Jag vill att hon ska ringa MIG och fråga med sin vänliga stämma" Hej, hur har ni det i kväll?"
Jag vill RINGA henne och fråga hur jag bakar det där brödet eller hur jag ska sy min gardin . Jag vill RINGA henne och fråga om hon kan komma och äta med oss någon dag.
Hon blev 65 år. Eric var 4 månader när hon gick.

I bland är det jävligt orättvist.
Jag saknar att få vara lite lite liten.

Dock hör jag henne i bland. Hon talar till mig i råd och jag lyssnar. Kan tyckas underligt, men det är så.
She is behind.
Synd att jag inte kan bjuda henne på kaffe då.