Min syster frågade mig i kväll efter ett par dagar i en grop ...och jag varit rätt dämpad
" men om du fick önska fritt. Hur skulle det se ut då?" Man kan nästan tro att hon gått samma kurs i "lösnings
fokuserat samtal" som jag gått. Problemet är att jag aldrig kan lösa mitt eget. Det var en bra fråga. För jag svarade " Jag vill bara att min dotters pappa och jag ska kunna ha en fungerande vuxen relation" svarade jag på 1 sek utan att jag ens tänkte efter. " bara det?" frågar hon " ja" svarar jag lika snabbt tillbaka.
Sen har jag klurat på det där. Kärnan till måendet som slår mig över käften i bland. Kärnan till att jag i bland ballar ur..
Jag pratar sällan, eller försöker sällan prata om Honom. Då det liksom känns så himla färdigpratat. Får man prata mer ? Eller har man pratat klart?
Men efter hennes fråga och mitt svar visar det sig ÄR det det som gnager i mig och har gnagt i mig i 2 år snart. Varför kan vi inte ha en fungerande, vuxen relation?
Varför är det som det är?
Varför hamnade jag nu då i en grop igen??
Bakgrund : Nej- här skrivs det minsann inte på nå papper där jag ska intyga jag är pappa eftersom famijerätten inte ska bestämma över mig. ( ja. så skrev han )
Han vägrar och kommer nu bli stämd till domstol i min stad. Vilket innebär att han då ( med tvång om så behövs) HÄMTAS från Holland för att det ska fastställas.
Nu önskar jag det inte går så långt. Det får inte gå så långt eftersom jag inte vill möta honom. Som det ser ut idag.
Jag fick ett samtal i mitten av januari av en advokat som berättade hur det skulle se ut.
Och sakta saaaaakta så halkade jag lite ner i gropen . Jag förträngde det rätt bra ett tag och försökte se det som att jag äntligen får tillfälle att nita honom med en sko i huvudet. Förträngning fungerar aldrig.
Åter till frågan. Vad vill jag? Det är det. Det är ju det som skulle täppa igen den grop jag ramlar i.
en FUNGERANDE relation . Därmed inte sagt att vi ska vara bästisar, eller att han ens skulle komma hit för att vara med sitt barn.
Men ,att vänligt kunna utbyta ord om dottern. Att i vänlighet kanske ringa. Att vi i vänlighet kan ses då han är redo . Att i vänlighet bry sig om - sin dotter.
Jag får ofta kommentarer " meen skiiiiiiit i honom .. härregud han är ju stenkörd i huvudet"..
Mm.. jag håller med om det. Han är stenkörd i huvudet.
Men samtidigt var han mannen, i vad jag trodde, i mitt liv. Icke att förglömma att i den absurda förälskelse kom en liten flicka. Icke att förglömma jag avslutade med en .. som jag ser tydligt i dag.. störd man.. Och TUR VAR VÄL DET!! Egentligen.
Efter ett år av försök till en vänlig kontakt, trots jag fick ta så mycket skit i varje mail ville jag att vi skulle ha fred och han skulle bry sig om henne, gav jag upp..
Han började försvinna och blekna men i och med advokatens samtal .. började bilden av honom komma åter. Bilden av hur jag TRODDE vi kunde ha levt. En sagovärld förmodligen..
Men att leva med honom skulle varit en omöjlighet om jag skulle behållt min person. Å andra sidan har han under mitt första år tagit stor plats i själen i form av att inte finnas och i stor plats i att skriva osmakligt ologiska och idiotiska mail. Han har styrt Mig. Omedvetet. I form av ilska.
Ödmjuk som jag är .. tycker jag desstuom synd om honom. Jag vet hur mycket han ville bli pappa. Därför har jag inte, efter 2 jävla år, kunnat fatta varför han är så full i hat.
Och i två år har jag försökt få upprättelse. Och får den aldrig någonsin.
I två år har jag önskat att vi skulle haft en FUNGERANDE VUXEN RELATION
I två år har jag hatat den man som är far till mitt barn. Hatat honom för att han sviker så.
Förstår ni känslan?!
Till det barn jag älskar så oerhört. Jag älskar henne så mycket mer för varje dag. Och ju mer jag älskar ju mer hatar jag honom.
Men som sanningen bör vara och är . Ska han inte vara i närheten av henne på mycket mycket länge. Det önskar jag också.
Jag vill inte de ska ses i domstol ( hon ska tydligen vara med??) och han ska helt plötsligt inse att han är far till detta underbara lilla mirakel och börja bråka om DET.
Han har dock inget att hämta i det. Men ..
Jag vet också min vän som kommenterade i bloggen om att ha en närvarande pappa. Jag vet det också. Och hon berättade sanna saker. Från sin synvinkel.
Det är inte DET. Att det är bra att han inte är närvarande när han nu inte VILL.
Det är känslan att han inte ens VILL!!! Arrgh.. jag kan inte förklara.
Jag vet att jag måste lära mig leva med att det måste vara så här. Jag vet att han aldrig kommer att bry sig. Även fast jag vet att han bryr sig - på distans.
Jag vet vi aldrig kommer att kunna mötas och ta i hand.
Det var min önskan.
Det kommer alltid göra ont.
Och när det gör ont. hamnar jag i en grop.
När jag sitter i gropen tror jag att det handlar om 1000 andra saker.
Det handlar bara om en enda sak
SVEKET
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar