I mamma livet med en snart 2 årig flicka är det i bland kanske svårt att fatta att jag har en snart 11 årig son som jag älskar exakt lika mycket som henne.
Han är min underbara son. Han som från 0-100 blev 11 år.
Varannan vecka är han hos sin pappa. Och världens bästa sådan.
Han valde att gå att till sin pappa redan i kväll för vi har haft en liten ... ska jag kalla det trött Elin, under denna vecka som kommit hem från dagis och ... ja.. domderat hela världen. )
Varannan vecka, första eftermiddagen, kvällen gör hjärtat ont. Riktigt ont. Man tror man ska vänja sig men det gör man ALDRIG , men man " gillar läget". Första eftermiddagen utan honom kring matbordet, i soffan ( om så med en laptop i knät) gör ont i mamma hjärtat. Saknaden är enorm.
Att bädda hans säng, ta upp hans kläder som ligger huller om buller, ställa ordning i hans rum.
Det ekar tomhet. Jag saknar. Och saknar. Och saknar.
Men vet ju att han snart är tillbaka och allt faller till det normala.
När det gått en dag, så är den där ENOMRA saknaden över.
Men jag saknar varje dag - såklart.
Dagen innan han ska komma hem är det så skönt för då är det bara " i morron" . Sen är han tillbaka.
Jag vänjer mig aldrig. Och hjärtat dör en smula under en kväll.. och fylls sedan till MAX med kärlek när jag få ha BÅDA mina barn hemma.
De är ju mitt allt.
så klart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar